Från misär på soptippen till hjälp till självhjälp

1988 arbetade Ulla-Brita Palm under tre månader vid en kristen ekumenisk radiostation i Quito, Ecuador.

Under den här tiden såg hon många fattiga indianer och mestiser på gatorna, och redan då var hon intresserad av att få en bild av hur människor längst ner på samhällsstegen levde i den stora staden.

Vännerna varnade henne för att uppsöka slummen och att gå ensam i staden eftersom det kunde vara farligt. Det gjorde att hon reste hem utan att ha fått se hur fattigt folk levde i Quito.

1990 återvände Ulla-Brita till Quito och gjorde allt som hennes vänner tidigare hade varnat henne för. Bland annat gjorde hon en riskfylld tripp till en indianby långt in i djungeln vid gränsen till Colombia, där de inte hade sett en vit kvinna förut.

Det blev verkligen välsignade pengar. Hon ordnade en kvinnlig läkare som ställde upp och gav de sjuka barnen antibiotika. Hon hade pengar nog att köpa femtio injektioner. Med hjälp av doktorn kunde hon köpa en lampa och de första instrumenten plus ett undersökningsbord.

Femtio par gummistövlar köptes in som fotskydd för kvinnornas fötter bland glaskrosset på soptippen.
Olja, ris och andra basförnödenheter skaffades samt färgkritor och ritpapper till barnen och - inte minst viktigt - tio barn kunde få stipendier för skolgång.

1991, på den internationella kvinnodagen, skrev Göteborgs-Posten en artikel om soptippsprojektet. Många hörde av sig och ville lämna bidrag. Ulla-Brita registrerade då STIFTELSEN SOPTIPPEN. Arbetet blev mer och mer uppmärksammat, genom att hon började hålla fördrag om sitt projekt.

I Quito hade hon blivit bekant med den svenska ambassadörens fru Coty Manhusen som berättade att hon brukade åka till en soptipp utanför Quito med avlagda kläder till kvinnorna där. En dag följde Ulla-Brita med till soptippen. Den dagen kom att förändra hela hennes liv.

Synen hon mötte var förfärlig. Genomsmutsiga kvinnor, tandlösa eller med endast några gaddar i munnen. På bröstet hade de knutit en liten baby och på ryggen ett något större barn. De äldre barnen fanns runt sina mammor. De var klädda i trasor och många var sjuka. Det rann var ur de infekterade öronen på en del av barnen.

När sopbilarna kom, rusade kvinnorna fram och rotade bland soporna för att försöka få tag i material som man kunde ha till återvinning. När Ulla-Brita sedan såg att de även bodde där på soptippen i små skjul kände hon sin litenhet. Synen gav ett skakande intryck på henne.

Hemma igen bestämde sig Ulla-Brita för att göra en insats. På sin arbetsplats, Sveriges Radio, skrev hon i personaltidningen "Antennen", om sina upplevelser på soptippen. Och slutade med en vädjan till sina kolleger att skänka avlagda kläder. Etthundra kilo textiler och sex tusen kronor lyckades hon att samla in, som hon sedan reste över med.

Hösten 1991 blev Ulla-Brita inbjuden till borgmästaren och presidentpalatset i Quito. Med högtflygande planer som nu kunde förverkligas reste hon iväg.

Hon hade en dröm om att få bygga ett Center för kvinnorna och barnen.

1992, i februari, togs det första spadtaget till Centret. Fyra månader senare stod centret färdigt för invigning med pompa och ståt. En av de lyckligaste dagarna i Ulla-Britas liv!

Idag sjuder det av liv på Centret. Där finns nu en välutrustad sylokal med 15 industrisymaskiner där kvinnorna under sakkunnig ledning utbildar sig till sömmerskor.

Det finns också ett Barndaghem med kindergarten och spädbarnsavdelning för 100-talet barn.

Idag står också ett Medicinskt hälsocenter färdigt.